Hole-In-One på Walltofta GK

Jag är medlem i lilla Järna GK och den 12 juli, gjorde jag på fjärde hålet mitt livs första och antagligen sista hole-in-one. Det går inte att beskriva känslan av lycka och mirakel. Den sitter idag fortfarande i och jag har stimulerats till att skriva en liten novell som ni här kan läsa.

Av Jan Dahlstedt, Järna GK

HOLE-IN-ONE PÅ WALLTOFTA GK

Det hade duggat hela dagen på den sörmländska golfbanan, men vid sextiden hade den järngrå himlen öppnat sig för blåa fläckar, där man kunde skymta vita och rosafärgade stackmoln. Fåglarna, som följer väderlekens växlingar med bättre förkänning än SMHI, hade redan avbrutit sitt letande efter mask och kvittrade i högan sky. Solens tveksamma strålar strålade på klubbhuset, de strålade på damerna, där de adresserade sina bollar på ettans tee, den strålade på pelargoniorna, på rabatterna.  Solen nådde dock inte till baren, där det satt en liten grupp herrar och smekte sina drinkar framför den öppna spisen.

Där satt Stammens Äldste, som snurrade på sin mustasch, vidare en Sjöskumspipa i sin fåtölj, en Gin och Tonic samt en grupp yngre respektfulla spelare, alla, kanske för att kompensera, med en Stor Stark. Stämningen var precis så där avspänd som när  ingen hade något viktigt eller ens intressant att säga. En Stor Stark hade visserligen försökt en lustighet och svarat "golf" på en fråga om vad som var hans handicap, men sedan försjunkit i tystnad,  som väl motsvarade den som mött hans skämt. Baren var sedan länge, av en lika oskriven som mystisk lag erkänd som Den Äldstes revir.  Hans mångåriga, tankspridda ägnande åt golf med Sörmlands kanske mest konsekventa hook och därtill bakåtsträvande attityd gentemot allt vad metal woods och andra nymodigheter heter, hade givit honom en prestige som lade en viss sordin på de yngre spelare som vid otjänlig väderlek sökte sig till baren med dess träpanelerade väggar och skotskrutiga textiler (Hunting Stewart).

Pipröken svävade denna eftermiddag som ett lätt moln över församlingen och förhöjde effekten av realism hos de elektriskt glödröda, kalla plastklabbarna i den öppna spisen. Ett malätet rävhuvud och ett par korslagda drivers med träskaft prydde väggen över den.

"Vi borde väl gå på begravningen i morgon", sa Sjöskumspipan och knackade den försiktigt på skoklacken. "Vi har väl alla fått vår början här av gamle Lovely."

Detta namn tillhörde klubbens proffs, Wystan Stance som importerats en gång på sextiotalet och som snart döpts om från sitt obegripliga förnamn, då han av en överdriven ambition att uppmuntra sina  elever kommenterade även mycket klena ansträngningar med ett "Lovely shot!"

Den  Äldste som halvslumrat i fåtöljen nickade ett förmodat instämmande och tvinnade tankfullt sin mustasch.

"Nu när Lovely lämnat oss och förfalskat sitt sista scorecard, tycker jag att jag kan berätta hans lilla hemlighet". Ett respektfullt, förväntansfullt mummel från småborden hördes och allas ögon riktades mot den Äldste.

"Jag gör det förstås i största förtroende och ni får lova mig att inte låta det gå vidare". Alla nickade sitt jakande. Det hade börjat regna igen och till och med en historia av den Äldste kunde vara bättre än teve i salen.

"Jag behöver först en  försäkran om er diskretion, för en läcka skulle ruinera golflivet för flera av våra spelare här i Sörmland". Detta väckte även de till hälften inslumrade till liv.

"Menar du att du inte litar på oss?" frågade en irländsk whisky och soda.

"Visst gör jag det, men inte dem ni berättar det för", blev det visa svaret.

"Som ni vet blir man inte förmögen av att ge lektioner här på Walltofta (sa Den Äldste). Och Lovely kände så småningom ett behov att dryga ut sina inkomster, något man knappast kan förneka honom rätten till och allra helst därför att alternativet skulle ha varit att höja arvodet". De nickningar man kunde se från småborden som följde detta, bekräftade allas helhjärtade instämmanden.

"Lovely, som inte fått några pengar från klubben utöver den symboliska garantisumman i kontraktet, visste att det måste komma från medlemmarna själva och som dessa inte utmärkte sig för den relativa generositet han mindes från sitt hemland Skottland, krävde situationen ett mått av kreativitet utöver det vanliga. I livets hårda skola hade Lovely lärt sig att det finns i huvudsak endast två drifter starka nog att få sina medmänniskor att skiljas från pengar: kärlek (sex tillhörde inte Lovelys vokabulär) och ägande.

Sedan han lärt känna de mänskliga svagheterna trodde han sig emellertid ha identifierat på golfbanan en tredje drift, nästan lika stark som de två förstnämnda: Framgång i detta ädla spel. (Generade småleenden och halvkvävda protester från de Stora Starka). Han insåg också att han i egenskap av pro med obegränsat tillträde till traktens alla klubbar hade möjlighet att nå medlemmarnas plånböcker via deras fåfänga. Hans plan, vilken han satte i verket och framgångsrikt drev under mer än tjugo år, överträffade vida medlemmarnas uppfattning om hans intelligens och gjorde den därför så mycket mer effektiv." (Kommen så här långt, harsklade sig den Äldste ljudligt och beklagade sig över den torka som anfäktade hans stämband. En rödkindad man bakom bardisken tillkallades i en hast och fick en order med tillsägelse om skyndsamhet, en varm Scotch med citron (ofelbar för stressade strupar) och Den Äldste tog än en gång till orda.

"Varje golfares hemliga dröm, en som det är ytterst få förunnat att uppleva förverkligad, är att göra ett hole-in-one. Lovely beslöt att ge Ödet en hjälpande hand, därmed

1. Lyckliggöra golfaren

2. Öka Klubbens Rykte och prestige i  golfvärlden.

3. Bättra på sin egen sviktande ekonomi.

För att citera Lovelys tankar: "In short, a win-win situation!"

Hans idé baserade sig på den oskrivna lagen och hävdvunna traditionen att den;

Lycklige bjuder alla närvarande på klubben på champagne. Detta är en gentlemen´s agreement och som sådant långt starkare än någon juridisk struntlag, emedan dess trotsande innebär - och detta är nyckeln till Lovelys framgång -  att denne identifierar sig självmant som en icke-gentleman. Lovely skaffade sig först en låda, sedan flera, av de bästa sorterna: Veuve Cliquot, Bollinger, Moët-Chandon... Han hade en bekant i en av Stockholms caterers som såg till att han fick alla tombuteljer han behövde så det blev med tiden ganska många lådor. Han lade dem sedan i vatten och drog av etiketterna som han strök torra och överförde till tyska och spanska champagnetyper vars etiketter han avlägsnat på samma sätt.

Dessa flaskor, med ny identitet, lagrades sedan i ett kylskåp på hans lilla arbetsrum, tillgängliga i händelse av ett hole-in-one."

En Stor Stark, som följt berättelsen med gradvis ökande tvivel, ville veta hur det kunde bli fråga om någon efterfrågan. Ett hole-in-one inträffar ju bara once in a blue moon. Den Äldste log och smuttade på sin scotch med citron.

"Lovely brukade göra sin rond, när det inte fanns så mycket folk på banan och just på de greener som inte var synliga för spelarna. Här på Walltofta vet ni ju att fyrans green är skymd av träden, fast den ligger bara 120 meter från utslaget. Den boll som stannade inom tre meter från flaggan gav han en välriktad spark. När den lyckligt ovetande spelaren kommer fram och har letat en stund runt green efter sin boll till slut hittar den i hålet, bryter glädjescener ut som förstås avslutas med en påminnelse av medspelaren att nu blir det champagne "för alla som befinner sig i klubben". Sällan slutade det med mindre än tre flaskor, ibland mer och Lovely, som den hygglige skotte han var, tog aldrig mer än 1.000 kr per flaska. Han var också noga med att hålla temperaturen så låg att de skillnader i kvalitet som en vinexpert eventuellt skulle märka förblev obemärkta. Hans egen kostnad låg väl inte över 70 kr så förtjänsten på ett självproducerat hole-in-one betalade hans månadshyra."

Tystnaden som följde hade något av ett I´ll be damned över sig och tankarna gick med blandade känslor till Lovely i hans kista. Den Äldste fortsatte efter en tankfull klunk ur glaset.

"Det fick naturligtvis inte hända för ofta, så Lovely var noga med att sprida lyckan över traktens alla klubbar. Jag tror två gånger per år och klubb var hans övre gräns. Ni förstår nu varför detta inte får bli känt. Alla dessa spelare som försonats med alla missade slag tack vare ett enda slumpslag som hittade hålet med blixtens styrka och oberäknelighet skulle berövas denna känsla av lycksalighet som sedan  följt dem genom livet. Många av dem är kanske rätt misslyckade med en historia av skilsmässa, dåliga affärer, kronofogden på besök, sjukdom, vad vet jag. Ingenting av detta betyder något för dem. De har en gång gjort ett hole-in-one. En lycka och ett privilegium vi inte får ta från dem´.

"Hur kommer det sig att du känner till allt detta i sån detalj? Det var ju en hemlighet Lovely måste ha varit mycket noga att bevaka, inte sant?" sa en Straight Scotch som frågat, snurrande glaset i sin hand.

"Det", sa Den Äldste och log för första gången, "är också en hemlighet, men som jag inte kan avslöja."